Mycket har hänt
Hej det var ett tag sen som jag bloggade nu och mycket har hänt och månader har gått fort... Min minsta tjej Nelly fyllde 4 år på nyårsafton och jag kan inte fatta att det redan har gått fyra år sedan som hon låg där på mitt bröstet alldeles nyfödd och jag hade den bästa utsikten över fyrverkeriert från BB fönstret i Västerås bättre start på det nya året kunde man inte få...
Niclas hade åkt hem till våran dotter Tindra som sov hos sin farmor och det var första gången som vi hade lämnat henne över en natt.
Tiden bara flyger i väg och våran mista Charlie har nu fyllt 2 år... Två år sen som han kom och bokstavligen vände upp och ner på våran värd "på ett positivt sätt"
Hans dysmeli har bara gjort våran familj ännu mera sammansvetsad och vi har fått en helt ny familj "Dysmeli familjen" ❤
Nu är det ett nytt år och ett nytt dysmeli läger väntar i sommar "som vi längtar"
I år händer det mycket saker... Charlie ska skolas in på samma förskola som systrarna efter påsk och jag har förhoppningsvis ett jobb på gång efter att ha varit mammaledig i hela 6 år... Ja ni läste rätt "6 år"
Det känns både spännande och lite skrämmande på samma gång "hur gör man när man jobbar " Hahahaha
Lite sentimental blir man oxå att åren har gått så fort och att mina "bebisar" har blivit så stora ❤❤❤
Tänk att min största "lilla tjej" ska fylla 6 år och börja i förskoleklass...
Den lilla tjejen som vi kämpade i så många år för att få och hade gett upp hoppet att få...
Hela 8 år tog det innan man fick henne på bröstet "en helt magiskt stund" det tog ett tag att fatta att hon var våran bebis och nu fyller den lilla bebisen snart 6 år ❤
Jag kan inte fatta att jag och min man har fått vara med om det mirakel som det är att få barn tre gånger
❤❤❤
Tindra, Nelly, Charlie jag älskar er enda till månen och tillbaka 💞
Att skola in Charlie känns lite vemodig... Mammaledigheten är slut och jag ska klippa mitt band till honom och låta andra ta han om min lilla son...
Jag har skolat in två barn tidigare och borde vara van men det känns lite annorlunda nu då han ser "annorlunda" ut för andra... Tänk om någon är dum mot honom... Och jag inte kan vara där och "beskydda" honom och trösta honom om han blir ledsen...
Jag vet att jag inte alltid kan finnas där och "beskydda" och jag vet att han kanske inte alls blir retad eller uttittad av de andra barnen och jag vet att han med all säker kommer att kunna säga ifrån själv då han är väldigt tuff liten kille med mycket kärlek i hjärtat...
Och jag vet att han säkert kommer att tycka att det är jätte roligt på förskola... Roligare en att vara hemma med "tråkiga" mamma 😄
Men det känns ändå svårt att klippa navelsträngen....
Mina underbara barn ❤ ❤ ❤
